Spanish Baroque Era Painter, 1599-1660 Spanish painter. He was one of the most important European artists of the 17th century, spending his career from 1623 in the service of Philip IV of Spain. His early canvases comprised bodegones and religious paintings, but as a court artist he was largely occupied in executing portraits, while also producing some historical, mythological and further religious works. His painting was deeply affected by the work of Rubens and by Venetian artists, especially Titian, as well as by the experience of two trips (1629-31 and 1649-51) to Italy. Under these joint influences he developed a uniquely personal style characterized by very loose, expressive brushwork.  Related Paintings of VELAZQUEZ, Diego Rodriguez de Silva y :. | Dean | Filipu | Portrait of the Infanta Margarita | Duke | Detail of Palace handmaiden |
Related Artists:
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Alesso Baldovinetti
(October 14, 1427??August 29, 1499) was an Italian early Renaissance painter. Baldovinetti was born in Florence to a family of a rich merchant. In 1448 he was registered as a member of the Guild of St. Luke: "Alesso di Baldovinetti, dipintore." He was a follower of the group of scientific realists and naturalists in art which included Andrea del Castagno, Paolo Uccello and Domenico Veneziano. Tradition says that he assisted in the decorations of the church of S. Egidio, however no records confirm this. These decoration were carried out during the years 1441 - 1451 by Domenico Veneziano and in conjunction with Andrea del Castagno. That he was commissioned to complete the series at a later date (1460) is certain. In 1462 Alesso was employed to paint the great fresco of the Annunciation in the cloister of the Annunziata basilica. The remains as we see them give evidence of the artist's power both of imitating natural detail with minute fidelity and of spacing his figures in a landscape with a large sense of air and distance; and they amply verify two separate statements of Vasari concerning him: that "he delighted in drawing landscapes from nature exactly as they are, whence we see in his paintings rivers; bridges, rocks, plants, fruits, roads, fields, cities, exercise grounds, and an infinity of other such things," and that he was an inveterate experimentalist in technical matters. His favourite method in wall-painting was to lay in his compositions in fresco and finish them a secco with a mixture of yolk of egg and liquid varnish. This, says Vasari, was with the view of protecting the painting from damp; but in course of time the parts executed with this vehicle scaled away, so that the great secret he hoped to have discovered turned out a failure. In 1463 he furnished a cartoon of the Nativity, which was executed in tarsia by Giuliano de Maiano in the sacristy of the cathedral and still exists. From 1466 date the groups of four Evangelists and four Fathers of the Church in fresco, together with the Annunciation on an oblong panel, which still decorate the Portuguese chapel in the basilica of San Miniato, and are given in error by Vasari to Piero Pollaiuolo. A fresco of the risen Christ between angels inside a Holy Sepulchre in the chapel of the Rucellai family, also still existing, belongs to 1467. In 1471 Alesso undertook important works for tile church of Santa Tr??nita on the commission of Bongianni Gianfigliazzi. First, to paint an altar-piece of the Virgin and Child with six saints; this was finished in 1472: next, a series of frescoes from the Old Testament which was to be completed according to contract within five years, but actually remained on hand for fully sixteen. In 1497 the finished series, which contained many portraits of leading Florentine citizens, was valued at a thousand gold forms by a committee consisting of Cosimo Rosselli, Benozzo Gozzoli, Perugino and Filippino Lippi; only some defaced fragments of it now remain.
august jerdorff